Svenska berättselse

Jag går ut genom den trånga gången och tittar ut på den gråa trista staden som jag tragiskt nog kallar mitt hem. Det är lika dött och stilla som vanligt. Jag går till den lilla smutsiga busshållplatsen och sätter mig på den blöta träbänken och väntar på bussen. Jag hör ett konstigt ljud och kollar mig omkring men det är svårt att se någonting bakom all tjock dimma. Jag ställer mig på trottoaren och ser ett svagt ljus påväg mot mitt håll. Ljudet blir starkare och kommer närmare och jag ser en motorcykel som vinglar fram i fullfart på vägen. Den är svart och smutsig och det ser ut som om föraren tappar kontrollen över den. Den far fort förbi mig och plötsligt kör den in i busskuren på andra sidan vägen. Föraren flyger av och landar i den stora blåbärsbusken, sedan ställer hon sig förvånat upp. Hen kollar på sin motorcykel som ligger kraschad på det fuktiga gräset och tar av sig hjälmen. 

Det är en tjej med kort svart hår, mörka ögon och hon är kort och lite mullig. Hon kollar förtvivlat på alla delar som flugit av och jag springer fram till henne. 

”Hur gick det”, frågar jag med en förvånad röst.

”Em…vad tror du?”frågar hon och blänger surt på mig.

”Jag undrade bara”

”Det gick jättebra!”, säger hon sarkastiskt och tar upp en del från hennes motorcykel.

”Okej…, jag ville bara vara snäll”.

”Jaha men bry dig inte om mig, gå nu härifrån”, säger hon med en ilsken röst och ger mig en mordisk blick.

Hon kollar noga på delen som liknar ett rör och sedan kastar hon den hårt på mig. Efter det går hon iväg med snabba, raska och bestämda steg.

-”Humörproblem”, säger för mig själv och följer henne med blicken. Hon vänder sig om och tittar på mig med en blick som är full av hat. Den skär rakt igenom mig och jag känner en obehaglig känsla inom mig. Sedan vänder hon sig om och kollar först till höger och sedan till vänster och tar ett steg ut på vägen för att korsa den. Från ingenstans kommer en stor dubbeldäckare och sedan händer allt i slowmotion. Jag kollar på henne och sedan på bussen som kör över henne i rask fart. 

”Oj, Karma”, tänker jag för mig själv och mina läppar formar ett hånfullt flin. I vanliga fall hade jag fått panik och ringt 112 men nu börjar jag bara gå därifrån och lossar som om inget har hänt. Många kommer nog tycka att jag är en hemsk person som inte gör något men hon sa att jag inte skulle bry mig. Så det är precis vad jag gör. 

”Någon annan får sköta det”, säger jag med en glad röst, ”det gick säkert bra”. Jag fortsätter min dag som vanligt och istället för att ta bussen så går jag in till stan där mitt sommarjobb på glassbaren väntar. Efter 20 minuter är jag framme och eftersom att jag är först så märker ingen att jag är sen. Jag plockar upp en rostig gammal nykel ur min ficka och stoppar in den i nyckelhålet, sedan vrider jag om. 

Jag trycker ner handtaget och dörren glider upp långsamt. Jag ser mig om i den tomma och färgglada lokalen och sätter på den lilla tv:n som sitter på väggen. På nyhetskanalen sänder de om händelsen som jag bevittnade och de berättar att tjejen bara bröt ena benet och ena armen, att det kunde ha gått mycket värre. De sänder utanför det sjukhuset och både poliser och ambulanser syns i bakgrunden. En lång och otroligt jobbig reporter intervjuar den ”oskyldiga lilla flickan” som hon kallar henne och jag hör henne beskriva mig och hon berättar att allt var mitt fel. 

”Hon bara stod där och gjorde ingenting”, säger hon snyftande medan hon ger en oskyldig och olycklig blick mot kameran.

”Jaså”, säger jag tittandes på tv:n. ”Du är inte den ända som blivit skadad, jag har fått ett blåmärke pågrund av dig”.

Jag slår av tv:n och funderar en stund. Sedan går jag fram till den stora glassdisken och skopar upp tre kulor i en strut. Efter det häller jag över en kladdig chokladsås och sist toppar jag allt med lite strössel. Jag tittar på glassen ”detta är en genial idé”. Jag går snabbt ut och låser den stora glasdörren till glassbaren och sedan beger mig till sjukhuset som bara ligger någon minut bort. När jag väl är framme ser jag att de fortfarande sänder så nu kan jag sätta min plan i verket. Jag går fram till den dryga motorcykeltjejen och när hon precis ser mig trycker jag upp glassen i hennes stora nylle inför hela Sveriges television. Sedan går jag lugnt och samsat därifrån medan hon skriker ilsket åt mig. Alla andra runt omkring kollar förvånat på henne och några skrattar. Jag tar bussen hem och när jag kliver in genom ytterdörren hör jag att mamma är hemma. 

-”Vad är det här”, säger mamma bestämt och kollar på tv:n i köket. De visar en repris om-och-om igen när jag trycker upp glasen i ansiktet på tjejen. 

-”Hahaha, det är bara jag som hämnas på en uppblåst och obehaglig tjej”. Sedan berättar jag detaljerat över mötet med motorcykeltjejen och händelsen därefter. 

-”Men ojojoj”, säger mamma skakandes på huvudet och ser bekymmersam ut.”Ringde du inte efter hjälp!?”, säger hon och ger mig en allvarlig blick. 

-”Hon sa att jag inte skulle bry mig så jag gjorde som hon sa”

-”Jaha, aja, då får hon skylla sig själv”, säger hon ryckandes på axlarna.

-”Ja, hon borde ha varit försiktigare, och inte kastat ett himla rör på mig”.

Sedan får jag ännu en genial idé. Jag tänker att nu när jag har gjort tjejen arg och lite till, varför inte göra henne förbannad? Jag tar på mig mina blöta skor och min tunna jacka. Sedan beger jag mig mot busshållplatsen, fast den här gången till den på andra sidan. Jag går fram till den kraschade motorcykeln och ser mig omkring. Alla delar ligger kvar och mina ögon dras till ett speciellt ställe. ”Någon glömde sin nyckel”, säger jag hånfullt. Jag tar nyckeln och hoppas verkligen att hon inte har en extra. Sedan hör jag att en bil kommer så jag gömmer mig i blåbärsbusken. Det är en svart Mustang och ut kommer en liten kvinna. Jag antar att det är mamman för båda är lika fula och mulliga. Det ser ut som att hon letar efter något och jag ser att hennes ögon kretsar runt där nyckeln borde sitta. Hennes ögon spärras upp och hon ser panikslagen ut. ”Nyckeln är borta ”, skriker hon och en man kliver ut ur bilen. ”Va!?" Det var ju extranyckeln, vi har ingen annan”, säger mannen och han verkar bli sur. Sedan stiger båda in i bilen och far iväg i full fart. Jag kliver försiktigt ut ur busken och kollar noga på nyckeln. Sedan stoppar jag den i fickan och går därifrån med ett kaxigt flin.  

Av: Josefine 7:A